onsdag 5 november 2014
Reflektion Kallocain
Skriv en kort reflektion kring ditt intryck av romanen Kallocain. Utgå gärna från de frågeställningar som tas upp i artikeln "Den levande döden känner vi alla". Fundera också kring Boyes språk i romanen. Känner du igen något i stilen från hennes dikter eller har hon en helt annan stil i sin roman?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
När jag började läsa Kallocain blev jag inte särskilt förtjust i den grå tillvaron och den hopplösa stämningen. Jag tyckte inte att det hände så mycket i början och att den var lite för utdragen. Först i de sista kapitlen tyckte jag att boken blev spännande och att man verkligen såg förändringen som huvudkaraktären hade gått igenom under historians gång. I början tänkte jag mig mer att boken skulle handla om den större bilden av en världsstat och var lite besviken att den mest fokuserade på Leo Kalls liv. Denna känsla ändrades senare när man verkligen fick se hans personliga förändring och djupet av den mentala kampen som världsstaten ger honom. Det är intressant och smart att Karin Boye använder en person som går från att tänka på det ena sättet till att ändra sig och tänka på ett annat sätt. I detta verk gör redogör för hur olika person, nämligen hur de som är på statens sida tänker och hur de som är emot staten tänker.
SvaraRaderaJag började också att lägga mer fokus på Leos och Lindas relation som är ett spännande inslag var förändring också sker genom verket. Relationerna mellan människorna tycker jag har varit det mest intressanta och röranande inslagen i verket.
Jag tycker att temat som boken tar upp, om en dystopisk framtid, är mycket intressant och efter att ha läst hela boken kan jag se att det är en genomtänkt tolkning av en möjlig framtid. Precis som i artikeln "Den levande döden känner vi alla till" tror jag att Karin Boye var mycket inspirerad av vad som hände i samhället ( kalla kriget, andra världskriget och psykoanalysen) när hon skrev boken men också av sitt eget liv.
Boken är skriven med ett hyfsat enkelt språk som är rakt på sak. Ibland kan man dock ana att Karin Boye är en poet då hon inkluderar bitar som är skrivna med ett mer poetiskt språk som inkluderar olika sorters bildspråk som till exempel liknelser. Detta är extra tydligt i delar som drömmar där det finns en mer förvirrande känsla.
Karin Boyes enkla språk bidrar till den gråa känslan som jag antar att hon vill förmedla med verket och när hon ändrar språket i drömmar och liknande som ofta handlar om en annan tillvaro att leva i, bidrar detta till att detta blir mer lockade även för läsaren. Hon kontrasterar alltså inte bara två olika samhällen att leva igenom att beskriva dom utan också med hjälp av hur intressant och tolkningsbart språket är när hon beskriver dom.
Mycket mer kan sägas om Karin Boyes verk Kallocain men detta är de sakerna som jag har funderat och uppmärksammat mest.
Jag har läst Kallocain av Karin Boye. Boken är en dystopisk roman som beskriver en framtid där staten kontrollerar allt och alla. Denna framtid får vi följa genom huvudkaraktären Leo Kall. Han är väldigt feg och verkar inte vilja ta några risker för att förändra samhället även fast hans tankar verkar uttrycka annat. Språket ligger på en väldigt vardaglig nivå med slag av mer avancerat vokabulär emellanåt i och med att den är en återberättelse av huvudkaraktären och ”jaget”, Leo Kall. ”Den levande döden känner vi alla till” berättar hur Karin Boye var en väldigt samtida författare som skrev på sitt eget sätt och influerades av mycket i sitt personliga liv. Till exempel så tillbringade hon mycket tid i Tyskland som under denna tid var styrt av Nazityskland. Detta kan man se många exempel på i Kallocain där Kontrollstaten vet allt. Handlingen kommer igång mot slutet då handlingen satte fart och Leo Kall slutade överanalysera varenda liten detalj. Större delen av romanen kändes för mig som en enda lång argumenterande text med flera bra argument varför det är farligt att ha en allt för kontrollerande stat och den hade säkert vara intressant att läsa som en debattartikel eller liknande men blev lite för utdragen som en roman för min smak.
SvaraRadera/Hanna Bergsten
Kallocain, en dystopi som handlar om den absoluta kollektiviteten, har många otäcka inslag som, trots att den går emot vårt, i jämförelse demokratiska samhälle, gör den aktuell när det kommer till övervakning idag. Även i dagens samhälle övervakas vi, även om det inte är lika lätt att uppfatta. Via mobilernas positionsverktyg visar vi ständigt på var vi befinner oss, via internet bevakas det vilka sajter vi besöker – något populära sociala medier såsom Facebook kan kontrollera vad vi tycker om och använda anpassad reklam för vad vi tycker om. Det är en skrämmande tanke; men inte helt olikt ”polisögat” och ”polisörat” i boken.
SvaraRaderaDet avtecknas ganska tydligt i vilken tid denna är skriven; med tanke på de många diktaturerna i Europa under denna period. Jag tycker personligen hon beskriver det Sovjet snarare än Hitlers Tyskland, att det var mer framträdande med angivelser till exempel och den absoluta kollektiviteten. Dock är detta ett inslag som givetvis fanns i båda diktaturerna men ja.
Språket har sina inslag då det är krånglig och ganska avancerad uppbyggnad med långa meningar som syftar tillbaka på något som kan ligga fyra rader tidigare. Emellertid är det ett modernt språk som går att relatera till för det mesta. ”Detta var just snyggt” sägs på ett ställe till exempel.
Utifrån kunskap om Karin Boyes historia, och hur världen såg ut under hennes livstid så var det svårt att hålla detta utanför själva läsningen av Kallocain. De drogs konstant paralleller till vad som hände i nazi-Tyskland och dess liknelser till hur världsstaten såg ut i Kallocain. Samtidig så slog det tankar att Karin Boye skrev boken när hon kanske var i sitt mest desperata och deprimerande jag någonsin. Detta och vetskapen om att hon tog sitt liv 8 månader efter att boken skrivits bidrog till en ännu starkare känsla av dystopi under läsningen. Att tro att det var så här Karin Boye förutspått att världen skulle se ut är skrämmande, något som är ännu mer skrämmande är att hon inte landade allt för långt borta ifrån hur det såg ut i Tyskland några år senare. Boken är i sig väldigt monoton men det finns få klimax, t.ex. när kallocainet testas på Leos fru men det slutliga intrycket är ren dystopi. Karin Boye tar in väldigt mycket politisk kritik i romanen som inte är helt döljt. Hon beskrivs som en ''känslopoet'' som finner det svårt att blanda in sina politiska värderingar i sitt arbete, det verkar som om hon kanske till stor del lyckats göra det i kallocain, vilket är en liknelse till många av hennes poetiska verk.
SvaraRaderaEnligt mig är Kallocain en mycket märklig men ganska intressant roman. Det är en roman som på många sätt skiljer sig ifrån de vi tidigare läst. Platsen och tiden känns både verklig och overklig, som en fantasivärld med mycket realistiska inslag. Detta tror jag grundar sig i att vi får följa en huvudkaraktär som är så pass splittrad som han, lite på samma sätt som huvudkaraktärerna framkom i Sargassohavet.
SvaraRaderaLeo Kall är driven och framåtriktad, men detta känns aldrig riktigt äkta. Han beter sig och pratar på det sätt som han vet att Staten skulle vilja. Den overkligt verkliga känslan förstärks ännu mer av det faktum att både platsen och människorna är väldigt svår att skapa sig en bild av. Det är mycket få miljöbeskrivningar och personbeskrivningar och under romanens gång så får läsaren själv skapa sig en uppfattning. Detta kan absolut vara ett uttänkt drag av Boye, då detta emfaserar att "medsoldaterna" bara ska vara intresserade av det väsentliga, och inte småsaker som hur kläderna ser ut. Staden ligger under jorden, med många andra städer runt sig, som Skostaden och Kemistaden. Varje stad är uppdelad i våningar och andelningar som alla tjänar ett syfte. Det framgår att de aldrig reser till andra städer, men mellan våningarna färdas de ofta. Det som blir svårt i detta är att sätta sig in i hur "medsoldaterna" lever då man har svår att tänka sig att lämna sin familj vid 7års ålder för att börja på ett armeliknande läger. I artikeln skriver författaren att "Samhället har dött och i stället blivit en välorganiserad arme" vilket är en mycket bra beskrivning på hur samhället upplevs av läsaren. Romanen innehåller många arme eller diktatur relaterade ord, så som medsoldater, permission och propagandaministeriet. Men också relativt obegripliga ord som ovanjordslicens. Dessa ord förstärker absolut den obehagliga och "avhumaniserade diktaturstaten" som artikeln säger det.
Med tanke på att Boye alltid varit politisk involverad och skrivit mycket med en politisk underton kommer inte verkets tema direkt som en överraskning. Hon skriver också mycket om osäkerhet och tvekan in människor, vilket kommer fram än mer i detta verk. Självklart är språket anpassat till en roman, och är inte sådär jättelikt de dikter vi tidigare läst. Men man kan absolut märka att det är en diktare som skrivit verket då det är många poetiska inslag i karaktärernas sätt att tänka. Dessutom han Boye en hel del bildspråk i sitt verk, som hennes sätt att beskriva Kalls kamp uppåt som en trappa.
Överlag är verket utan tvekan influerat av det pågående världskriget och många av idéerna han hon tagit rakt av diktaturers idéer, som raslagar. Dessa nazistiska tankar är inkluderade då Kall beskriver människorna utanför staten som något annat än en människa, ett djur som härstammar från en helt annan apart. Dessa inslag har Boye varit noga med att inte koppla direkt till en specifik diktatur, vilket framkommer genom artikeln då Boye säger att hon varit noga med att plocka namnen från alla möjliga håll i världen och att "vad innehållet beträffar, är det ju så allmänt hållet, och tendensen, om man kan tala om en sådan, är ju också allmän […] att jag inte tycker någon främmande stormakt kan ta åt sig". Så det är tydligt att Boye lite utsatte sig för fara för att skriva verket, precis som huvudkaraktären Kall gör. Hon anser också att hon genom att skriva verket "fullgjort sin andliga värnplikt", på samma sätt som Kall.
Mitt intryck av Kallocain är att det är en roman som kritiserar dåtidens samhällsutveckling genom att förstärka de influenser som fanns då och skapa ett dystopiskt framtidsscenario. Att det går att dra paralleller till samtiden gör att Kallocain blir en ännu obehagligare historia. Till exempel går det att dra paralleller till nazismen och idén tyska statuppfattningen att staten står över allt. Trots detta visar ändå Leo Kalls förändring på att det fortfarande finns hopp, vilket trots allt ger en lite optimistisk känsla.
SvaraRaderaBoyes språk är mestadels okomplicerat och rakt på sak, men stilen från hennes dikter lyser också stark igenom ibland. Till exempel finns en hel del liknelser med bildspråk som måste tolkas för att förstå vad Boye vill säga.
Den är intressant och man fastnar i den, samtidigt som den är ganska läskig särskilt efter filmen. Andra gången man läste det var det lättare att se tendenser i Leos utveckling och andra karaktärers åsikter.
SvaraRaderaSpråket känns väldigt poetiskt jämfört med andra romaner (förmodligen pga. att hon skrivit mycket dikter) samtidigt är det ganska enkelt och strukturerat det är anpassat till handlingen.
En minst sagt dystopisk bild av framtiden för dåtidens Karin Boye. Berättad ur förstaperson med en inre synvinkel vars intentioner, tankar och agerande sällan går hand i hand. Detta, enligt mig, ger verket en aning vag berättelse då man endast får en vinklad bild av händelserna som skildras. Å andra sidan ger det ett väldigt djupt berättande utav huvudkaraktären då man som läsare tar del av hans tankar om andra, likt hans egen bild utav sig själv.
SvaraRaderaSpråket i romanen anser jag vara modernt och personligt, det enda som slår mig när jag läser den är alla militäriska termer som radas upp.
Hela boken bygger på Leo Kalls inre konflikt om vad han tror är rätt och vad han egentligen tänker. Man kan säga att han både strävar efter och är rädd för samma sak. För just rädsla är ett viktigt tema genom hela boken; rädsla för makten, andra människor, att göra fel, och sig själv vilket visas i hur Leo förnekar de enligt Världstaten "själviska och asociala" tankar han hela tiden har. Boye väljer ofta att låta detta ta utryck i Leos möten med andra människor, ofta Rissen, Linda etc.
SvaraRaderaRedan i början på boken beskriver Leo hur har ser på livet, nämligen som en trappa där han hela tiden strävar uppåt och vidare. Jag tycker att det känns som en relevant beskrivning genom hela boken, där han söker sig uppåt och slutligen ut i den fria luften, friheten. Baserat på hans tankar och hur lätt han rycks med i berättelserna om folket i ökenstaden och hur han sympatiserar med människorna på festen i början, är han öppen för ett annat sorts liv - han dras däråt. Samtidigt konstaterar han att han inte vet vad det är han skall finna uppe på taket, kanske för att han inte är medveten om vad det är han strävar efter. Jag tycker att det är intressant att han i slutet av boken faktiskt tar sig upp på en takterrass och känner vinden i den fria luften.
Det är också tydligt att boken är till stor del inspirerad av vad som pågick i världen när Karin Boye skrev Kallocain, i form av kritik mot nazismen. Samtidigt speglar den hennes besvikelse på socialismen genom hur Leo Kall till en början verkligen tror på staten men hans tvivel blir starkare allt eftersom boken utvecklas.
Boyes Kallocain började som ett story mysterium för mig, jag tyckte den var svår att ”greppa”. Men sen blev det tydligare och tydligare med kopplingen till nazismen och nazityskland. Personligen är jag jätte imponerad av Boye och att hon hade modet att skriva sådan här litteratur under en sådan sammanpressad tid. Man kan tydligt se Boyes skräck mot nazismen men jag kan även tycka att hon gör lite narr av den också. Dock denna tolkning kanske är lättare att göra än då den skrevs. Nu när man har läst den där artikeln ”den levande döden känner vi alla” är det lättare att se ”nazi-relationen” med boken. Det där med att olika stater kommer från olika apor gör mig både förbannad och förundrad. Förbannad för att det känns som att det var det nazismen var byggd på och förundrar att Boye vågade ha med det i en bok sån publicerades när nazismen var som störst.
SvaraRaderaDen största skillnaden med Boyes språk är väl att hon har en med negativ och mekanisk klang och stämning när hon skriver Kallocain jämfört med dikter. Dikterna kan tolkas som ”lyckliga” men det finns ingen som helst chans för att det kan vara lyckligt. Även att skaffa barn (som vanligast ses som den bästa dagen i en förälders dag) ses som mekaniskt och endast gjort för en högre makt.
Mitt intryck av Kallocain är att det är en bok med en story som har potential men att den inte lyckas väcka mitt intresse. Med det mycket formella och gråa språket känns romanen tyvärr väldigt platt och enformig.
SvaraRaderaKallocain bygger egentligen på ett intressant koncept - den diktatoriska staten och totalitarismen som kan återknytas till verkligheten, samt skrildringen av det avhumaniserade samhälletsom är intresseväckande ur ett psykologiskt perspektiv. Trots det så fängslades jag aldrig av själva handlingen, som jag tycker saknar spänning, förmodligen mycket på grund av sitt långsamma tempo. Språket är också en stor anledningen till att man lätt tappar bort sig och förlorar fokus. Det är formellt och kyligt, och trots att det speglar ett känslokallt samhälle och bidrar till att skapa en känsla av obehag - som Boye säkert medvetet ämnade förmedla - så sänker det tempot och gör texten något enformig att läsa.
SvaraRaderaJag kan uppskatta Kallocain som en politiskt provaktion som på sin tid förmodligen sågs som något gränsöverskridande. Boye var viktig för literaturen i den aspekten att hon vågade kritisera något som generellt accepterades på grund av rädsla. Kallocain är en vass kommentar på det politiska klimatet i 40-talets Europa - mot de som aktivit utövade totalitarism och de som såg på och lät det ske.
Mitt intryck av Kallocain är i enighet med Boyes intentioner, men inte riktigt till samma grad eftersom jag, även om jag blir berörd av hur ett sådant samhälle skulle kunnat se ut, inte riktigt kan känna att det skulle kunna bli verklighet. Den stora skillnaden mellan mig som läsare idag och de som läste Kallocain under pågående världskrig är att för dem såg romanen ut som en möjlig verklighet och inte enbart fiktion.
SvaraRaderaI allmänhet använder Karin Boye ett talspråk, men man kan även se vissa drag som också kan återfinnas i hennes dikter. Ett exempel är då Leo förklarar olika sätt att se på livet, s. 6. Här använder sig Boye av upprepning och kontraster, vilket hon även gör i sina dikter. Det gör att en rytm bildas, det blir behagligt och följsamt att läsa.
Boye skriver på ett gammaldags sätt om liknar vid hennes dikter, dock så är detta en roman så självklart kräver det att ett annorlunda språk används. Mycket av det som Boye skriver har till stor del blivit sanning och var även sanning då. Många följer lagar och regler slaviskt även när det inte är nödvändigt eller när den enda som skadas är en själv och därmed bör beslutet ligga oss en själv. Världsstaten ska försöka ta hand om alla och ge alla samma förutsättningar, men genom att göra det så kan man argumentera att de tar bort anledningen till att leva, ens fria vilja. Rissen i boken tror jag är ett sorts samvete, en avgörande del för att få huvudpersonen Leo Kall in på dessa "orätta" eller "fria" tankar. Man börjar med att ogilla Rissen men börjar sedan att tvivla på Leo och hans omdöme då han börjar tvivla på sig själv och ens tycke för Rissen stiger och man börjar gilla honom, troligtvis också för att man kan relatera mer till honom då han tänker mer som vi och inte riktigt lika slaviskt som Leo. Leo genomgår en stor utveckling i boken och jag tycker Boye kan ha skrivit denna i en sorts desperation att försöka få se ljuset och att hopp ändå finns att människan ska hitta sitt rätta jag även om "Världsstaten" eller Tyskarna tog över. Sen slutet är ganska fridfullt men slutar ju ändå med att Leo sitter fängslad och skriver en förbjuden bok så Boye dödar sitt egna hopp i boken, hon försöker ge Leo en chans men sen tar hon bort den och visar på hopplöshet och framför allt ovetande. I slutet vet inte Leo vad som hände någon och det är väl något Boye är rädd för, att sitta inlåst någonstans och inte veta vad som hände med någon som man någonsin har brytt sig om. Det var en skrämmande verklighet. Karrek visar på den makt och överlägsenhet som Världsstaten har och fungerar som en sorts belöning för Leo, han vill vara Karrek till lags och därför är utvecklingen till det fria betydligt svårare. Karrek har en pondus och auktoritet som de flesta ser upp till och därför känner sig Leo trygg att vara under hans vinge. Linda är hopp, kärlek och det som är värt att slåss för. Hon är familj i gott och ont, får en att tvivla på vad man tror, men finns alltid där och hjälper en. Lögner och att inte lita på varandra är vad som skapar problem, folk vill kunna lita på någon för det ger en trygghet och ro i en, och Världsstaten försöker få folk att lägga denna tillit hos dem istället för hos varandra.
SvaraRaderaJag har fått samma intryck av boken som jag beräknade med att få innan jag började läsa. Man märker klart och tydligt att det är dystopi som med ett inslag av sci-fi. Man kan även tycka att Karin Boyes illamående som beskrevs innan vi började läsa har smittat av sig på sig själv eftersom det verkligen är ett mardrömssamhälle som Leo Kall lever i. Romanen är väldigt välskriven och man märker tydligt av Karin Boyes kvalité som författare i den som man även känner igen i hennes dikter.
SvaraRaderaMitt första intryck av romanen Kallocain är inte ett positivt intryck. Jag hade väldigt svårt att ta mig igenom verket, och det kan nog berå på att så mycket av språket är påverkat av hennes poesi. Poesi är alltid svårt att tolka och man måste jobba med orden för att få fram en mening. Språket i Kallocain är ungefär likadant. Det är för ofta man måste tolka och jobba med orden för att få fram den underliggande mening för min smak. Det finns säkert dem som uppskattar ett så väl arbetat verk, men det är för mycket för min smak. Jag uppskattar visserligen några av de svårtolkade partierna, men partierna är för många. Generellt tycker jag handling är bra, men det är utförandet som gör att mitt omdöme sjunker.
SvaraRaderaDet väldigt enkelt att se hur "den levande döden känner vi alla" till verket. Medsoldaterna iVärldsstaten är hjärntvättade, det lever inte ett normalt liv. Verket representerar ju Boyes värsta mardröm. Eftersom människorna är hjärntvättade, så är de i princip levande döda. De lever, men de är inte tillåtna att ha egna idéer och tankar.
Sammanfattning vis, handling är bra men utförandet är för avancerat.
Mitt intryck av Kallocain är att det är en väldigt genomtänkt bok. För den som inte vet något om vad som hände i världen under tiden Kallocain skrevs kan den ses som en vanlig roman om ett ovanligt levnadssätt. För den som kan historian däremot, betyder boken mycket mer. Kallocain fick mig att fundera en del över hur det hade varit om jag själv levde på det sätt som de gör och fick mig att uppskatta min frihet och mitt liv mer.
SvaraRaderaKarin Boyes dikter handlar ofta om människan och personliga saker, och detta kommer fram även i Kallocain då man får följa Leo in djupt i hur han fungerar och tänker. Det är en likhet i att mycket av det Boye skriver kan tolkas på flera sätt och kanske ibland har en dold mening, samt att hon använder sig av mycket metaforer med hjälp av naturen i både dikterna och i Kallocain. Något jag tycker är en stor skillnad däremot, är att Boyes dikter är mer svårtolkade och Kallocain mer "rakt på sak".
Jag tyckte för det mesta om boken. Jag gillar kontrasterna som Boye jobbar med (utopi/dystopi, lojalitet/illojalitet). Jag gillar speciellt de delar av boken som beskriver ökenstaden, drömmar och uppror därför att jag gillar hur det berättar om den medfött goda, empatiska och kärleksfulla delen av människan. Jag gillar Boyes språk men skulle gärna sett lite mer av hennes prosainfluenser. Jag tycker det var intressant att inse hur kopplingarna mellan världsstaden och Nazityskland.
SvaraRaderaHelhetsintrycket av romanen med bakgrundsinformationen på Karina Boye är en fiktiv roman som utspelar ett scenario från en framtid där en totalitär stat skulle få makt. Man kan stundvis se Boyes avsky för denna typ av samhälle men det är också det som fascinerar mig med denna roman, Huvudkaraktären är helt för denna typ av samhälle och nämner dess fördelar med mera, ändå ligger det alltid denna ton av avsky genom hela romanen och man kan riktigt se Karin Boye sitta där och skriva med en enorm ironi i tankarna. Ska man diskutera språket tycker jag också här att hon lyckas hålla tillbaka från andra texter, romanen håller ett lättförståeligt och flytande språk och det är vissa ledande ord och fraser som jag tror även den ointresserade kan förstå. Om man jämför Kallocain med Högmod från en diktsamling 1941 så håller hon en helt annan ton, genom hela Kallocain har man känslan av Leo Kall som återberättar, dock då som nämnt tidigare med en strimma avsky genom hela verket och detta ger ju då känslan för samtycke med vad boken handlar om, ett utomordentligt skickligt skrivande. Dock bör man ju då också ha i åtanke att Kallocain är en fiktiv roman och Högmod är en dikt.
SvaraRaderaJag tycker Kallocain är en väldigt annorlunda bok och trots att den är skriven under 1940-talet känns både språket och innehållet någorlunda modernt. Jag tycker inte riktigt om slutet, då man inte alls får veta vad som hände, varken med Linda, Rissen, barnen och inte heller Världsstaten. Något som är intressant genom hela boken är att vi får följa Leos tankar som hela tiden utvecklas och blir mer och mer liberala, trots att hans handlingar inte riktigt följer hans tankar. Det är tydligt att han påverkas psykiskt av alla förhörspersoners inre tankar. Språket i romanen skiljer sig en hel del från språket Boye använder i sina dikter.
SvaraRaderaVisst finns det inslag från Nazi Tyskland i den, så som den oerhörda kontrollen på människor och det faktum att alla alltid ska tänka på Statens bästa. Förutom det fanns det inte så många tydliga kopplingar till Nazi Tyskland.
Kallocain var för mig en väldigt intressant bok då den tog upp många teman som är relevanta än idag, nästan 80 är efter att den skrevs.
SvaraRaderaKarin Boyes stil att skriva på kallas för expressionism, vilket innebär att fokus läggs på känslor, tankar och åsikter. Kallocain är inget undantag då mycket fokus läggs på Leo Kalls tankar och känslor, och hur man i boken senare kan bli dömd för sina tankar. Detta är ett riktigt intressant koncept då ens tankar i slutändan är det enda man har.
Boye skrev under 30- och 40-talet då nazismen var ett växande hot, något som speglas i hennes texter. Skrämmande aspekter från den fascistiska ideologin tas upp, inte minst i Kallocain men även i flera av hennes andra texter.